omdömen! vad är det för skit som någon har tagit och hittat på?

   Min lärare skrev enligt mig en jätte taskig sak i mitt omdöme idag, att jag inte tror på mig själv, att jag är bättre än vad jag tror! Men vd vet hon om det jag vet väll bättre än hon vad jag är bra eller dålig på, jag suger på det mesta så är det och om man gör det så får man bara lära sig att leva med det. Alla ni som sger emot mig kan ta och stoppa ner en såndär handdulk som dom sålde på MIUQ (tror det stavas så) ett tag som växer när den blir blöt ocg sttoppa den i mun och bra vara vänliga att hålla käft! Jag vill inte höra all den där skiten jag vet vad ni tycker egentligen så det spelar ingen roll....

   Nog med det klagandet nu... jag tror att jag håller på att gå ner i den mörka gången igen utan ljus som kan rädda mig... Påväg mot mörker och kyla, som inte går att stänga ute... Jag vet inte vad jag ska ta mig till....

hello det var ett tag sedan nu (igen) ledsen över det men jag har inte så mycket tid till övers nu för tiden... Jag önskar att jag hade det men nu är livet inte så givmilt att det vill ge mig bara fem minuter för att få skriva. Jag öskar så himla mycket nu för tiden, jag öskar att jag skulle kunna besöka framtiden för att se hur olika val skulle kunna förändra mitt liv till dte bättre eller det sämre. Jag önskar att jag kunde läsa vissa människor tankar. Jag önskar att jag hade mer tid över till mig själv, som jag kunde tillbringa med att läsa, baka, skriva, dricka the, och vara i stallet utan stress att bara få njuta utav livets goda ting. Jag öskar att jag kunde få leva livet en dag i taget, att jag skulle kunna njuta utav varje ögonblick här i livet för man vet ju aldrig hur länge man får vara kvar på denna plats...

    Ja det här var alltså min önskelista till min födelsedag (imorgon) jag tror och vet att ingen kan ge mig några av ovanståede önskningar. Om någon skulle kunna det så är det jag...

hej det var ett tag sedan nu men det händer så himla mycket just nu så jag har inte riktigt haft tid att blogga (tyvärr). Skolan håller på med ett nytt projekt, att kväva mig långsamt ( som att jag behöver någon hjälp) under pressen av att klara av allt. Men jag tror att vi går mot lite lugnare tider nu framöver...Eller så är det bara jag som låtsas för att göra nuet lite lättare att klara av. 

   Förutom stallet och skolan så ska jag försöka ta mig tid till att skriva en provkönika för tidningen och se om dom skulle kunna tänka sig att publicera mig.. Det är ju faktiskt en liten drömm jag har så.. Men problemet är att jag vet inte riktigt vad jag ska skiva om, det måste ju bli så bra och jag har så svårt att skriva under den pressen så.. Men jag ska ta mig tid, för min egen skull om inte annat. När jag väl har skrivit min provkrönika så så sla jag ta mod till mig och be min svenskalärare att läsa igenom den. Jag har som mål att när hon läser den så ska hon inte se ett enda litet fel utan den ska vara helt perfekt precis som vison jag har just nu....

    Men nu så måste jag lämna den underbara världen av skriften för att plugga till yttligare ett prov... Jag hoppas att ni där ute inte håller på att kvävas under tygnden av någonting... 

tack för att du lyssnade... 

idag tänkte jag faktiskt vara gansak rakt på och inte skriva i massor med metaforer... Jag tänkte sriva om hur en helt vanlig dag i mitt liv ser ut, en dag som är ganska underbar ändå men fortfarande medelmåttig.

   Jag har varit i mitt underbara stall idag, ett ställe där jag altid får känna mig behövd, uppskattad och älskad. Där jag kan omge mig av underbara människor av alla dess slag. Jag red först fram idealtiden till dagens tävling på Parant, sedan fortskred dagen i ett slags ljust dimmigt målntäcke som varmt stoppade om mig, ungefär som dagens väder faktiskt... Tävlingen gick relativt bra för alla deltagare, jag kunde inte delta eftersom min underbara solskens kille Janco inte är så kry just nu... Men han blir bara bättre och bättre för var dag som går. En sak som jag inte kan förstå är att jag har kommit att älska honom så otroligt mycket, att jag blir så orolig när något händer hnom.. Jag förstår inte riktigt hur det kan vara så att han förstår bäst av alla hur jag känner och mår, och han vet precis vad han ska göra för att få mig att må bra. Han har på så himla kort tid kommit att betyda så grymt mycket. HUr kan detta vara, han är ju trots allt bara en häst...? Men jag tror det är det som är så underbart med hästarna, dem förstår och tröstar som inga andra, dem blir verkligen ens bäste vän... 

    Men tillbaka till dagen (ser ni trots att jag sa att jag inte skulle skriva något sådant dör så gjorde jag det ändå). Efter tävlingens slut som min underbara vän by the way vann. Grattis till henne! Så tog jag och Janco en promenad några varv runt travbanan, sedan var det dags för honom att få lite massage. Sen lämnade vi solskenspalatset (stallet) och for hem. Så nu sitter jag här och skriver något lite annurlund aän vanligt, jag vet inte om det kommer inträffa igen eller om det var en engångsförtelse... Vi får se...

Så tack för att du lyssnade..

det fanns tyvärr ingen kod... så klick bara på länken helt värt det...

jag ska inte skriva något denna dag heller utan idag tänkte jag låta den underbara musiken få tala åt mig. Jag hittade den här låten på en annan blogg och jag kunde inte låta blia att älska den, den var så fylld av känslor som beskrev hur jag känner mig så himla bra. Ni får själva tolka den hur ni vill, och jag hoppas att den kommer betyda lika mycket för er som den kom att betyda för mig...

Jag är jätte dålig på att skriva noveller, så jag tänkte att jag skulle träna lite så här kommer en, den handlar inte om mig. Tänk på när ni läser den att jag inte har skrivit en novell på över två år så... Kommentera gärna med tips och råd. Tack på förhand

Ensam i mörkret    

Morgonen var sen, om en morgon kan vara sen. men min morgon var sen. Jag hade legat uppe och gråtit tills det varken fanns något att gråta över kvar eller några tårar att gråta. Det var den femte natten jag gråtit mig till sömns.  Jag var helt klart långt, långt bort alldeles i min egen värld, en värld så mörk att ingen lampa kunde lysa upp den. I min nya värld där mörkret var herren som vi alla lydde. Det är nämligen inte bara jag som lever i denna mörka värld.   

    När jag väl tagit mig upp ur min oändliga säng, tog alla mina krafter slut, jag hade inte ätit på tre dagar, mörkret tillät oss inte alltid att äta. Det var bara en av reglerna som vi fick finna oss vid i mörkerland. Jag tog ett djupt andetag som smakade av nattens alla äventyr, men det stärkte mig ändå tillräckligt för att röra mig. Jag tog mig fram genom rummet som skimrade i ett dis av färger. Väl ute ur diset mötte jag ett av de största hindren på min bana ner till utgången. Mamma.

”Är du uppe? Det var ju trevligt” sade hon sådär jobbigt glatt. Nu är det dags att skärpa mig blinka fem gånger så att du ser pigg ut, och du får inte glömma att le, sa jag till mig själv.

”Japp, det är jag. Har du sovit gott?” Mamma log, hon hade så gått på det, allt var bra med Miranda, ingenting att oroa sig över.

”Jo tack jag har sovit väldigt bra, underbara drömmar. Kila ner och ät din frukost nu Miranda” Så vände hon sig om och travade iväg mot badrummet.

 ”Hahaha” tänkte jag att det ska vara så lätt att manipulera människor. Jag lutade mig mot den kalla stenväggen, och blundade, lät mörkret sluka mig.

”Idag kan du få äta Mira, det har du förtjänat” kom det viskandes ur mörkret. Mira, det var det var mitt namn i mörkerland. Min mage jublade, men nu var det hinder nummer två som spärrade min väg, trappan… Ett steg i taget, ett steg i taget, allt blev svart men jag fortsatte gå med hejarop från mörkret. Nere, en macka, en titt i spegeln, lite fix, ett rop, och sedan var jag äntligen ute ur lyckans jävla hus. 

    Nere i stan hittar jag min mörkervän i ett hörn, Koa, hon har väntat på mig ett tag nu men det gör inget säger hon, allt för mig. Jag ler och kramar henne hårt, hon kramar tillbaka så att det nästan gör ont. När hon släpper mig faller en tår från hennes vackra svartmålade ögon. Jag torkar bort den och allt är bra igen. Vi rör oss mot bussen som ska ta oss till den plats där det stora skådespeleriet äger rum. Men det är bara jag och Koa som vet att det är ett skådespeleri, alla andra är lika dumma som min mamma, och ser inte vad som verkligen är. Bara antar att allt är okej.  Koa har inte alltid varit hos mig, hon kom för två månader sedan, Första gången jag såg henne visste jag att hon var som jag.  Vi såg varandra samtidigt tror jag, och båda förstod då hur den andra hade det. Men det är bara jag och Koa, det är vi mot alla andra.   

    Väl på bussen sjunker jag ihop för att vila ett slag, men innan jag hinner falla undan, slår Camille och Sandra sig ner högljutt mittemot oss, och ger mig ett brutalt uppvaknande.

 ”Hej är ni på den här bussen till och med, vi trodde inte att ni skulle komma förens till lunch, typ.”

 Jag såg upp på Koa, hon svarade med ett litet leende som bara jag ser, hon svarade.

”Ja det är klart vi ville komma nu på morgonen. Vi ville ju inte missa när de där, vilka det än var, som skulle komma och göra något kom”  

Ett klingande skratt från Camilles och Sandras sida, vad Koa hade sagt var tydligen hysteriskt roligt. Jag fattar ingenting, men jag vet reglerna så jag hänger med i det hysteriska skrattet, så sitter vi där och skrattar tills vi gråter. Vissa glädjetårar medans andra gråter mörkrets tårar, blodfärgade tårar.  

    En dag i skolan kan i mitt fall jämföras med en dag i helvetet, med mörkret tjatandes i huvudet om att jag inte kan göra si eller så, att jag borde göra såhär.  Men när den är slut så är det bara samma sak igen förutom att jag och Koa inte behöver spela längre vi kan vara dem vi är, så långt som mörkret tillåter såklart…

    Jag vill gå och fika, min kropp skriker efter näring, den vet nämligen att den kan få det idag. Men Koa vill av någon outgrundlig andledning inte det, hon vill följa med Camille och Sandra hem. Hon säger att det är ju fredag. Jag hör vad hon säger fast långt borta, vill hon vara med någon från ljuset, vill hon fortsätta spela teater, när vi äntligen kan slappna av? Jag fattar ingenting! 

   Koa ler åt mig på ett omänskligt sätt, eller är det ett mänskligt leende på hennes läppar?

Jag blir rädd, är jag ensam nu? Jag ser frågande på henne, och jag får samma blick tillbaka. Det var mitt svar, jag är ensam nu Koa lever inte längre i mörkretsvärld.

”Jag tror jag går hem faktiskt, jag lovade mamma att hjälpa till med maten ikväll” Ljuger jag ihop lite snabbt.

”Vad synd, men, men vi ses väll något imorgon kanske?” Frustar Koa fram, och ler. Jag blir äcklad. Hon är precis som alla andar bara det att hon vet saker om mig som jag nu ångrar att jag avslöjat.  Efter att ha kramat alla vänder jag mig om, jag hinner bara några steg innan jag bryter ihop. Tårarna som borde vara slut faller nu, och jag kan inte stoppa dem. Jag börjar springa, jag vill ifrån rösterna i mitt huvud.

”Nu är det bara du kvar Mira, du vet vad som händer när man blir lämnad ensam i mörkret när ridåerna har fallit” Skrattar mörkret.

     Jag springer och springer, men mörkrets röst går inte att springa ifrån, den säger åt mig vad jag måste göra med mig själv när jag kommer hem.

”Om jag inte går hem då?” Frågar jag mörkret.

”Haha, det vet du att du kommer att göra, du är fast”. Jag vet att det han säger är sant, jag vet det, men vill inte inse det. Jag är ensam nu… 

    Inne i mitt mörka rum kan mörkret komma fram men det är bara jag som ser honom . Han ger mig massor med vassa vackra saker som kommer att hjälpa mig må bra igen. Vi har gjort det här förut jag och mörkret. Men inte med samma allvar, men nu är jag ensam så då ska allt gå ut över mig säger mörkret.

 ”Jag vill inte” Viskar jag fram.

”Det spelar ingen roll, allt är ditt fel gör det, din smutsiga lilla…” Jag blir rädd och gör som han vill, det gör ont i hela mig och det blir varmt och kladdigt.

”Igen” Skriker mörkret

”Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte” Viskar jag.   

”Allt kommer att bli bra om du bara gör det igen”

”Lovar du?”

”Jag lovar” Mörkret övertalar mig igen, och han gör det om och om igen. Jag skriker allt högre, mina tårar blandas med det varma kladdet. Jag vill inte tänker jag, jag vill till min mamma, jag vill vart som helst jag vill bara inte följa med mörkret. Mörkret skrattar åt mina patetiska försök att övervinna honom, han kan ju bara sluka allt. Men så vet jag vad jag måste göra, jag måste dra upp ridån, jag måste sluta spela, jag måste be om hjälp. Jag skriker, jag skriker så högt som jag aldrig vetat att jag kunde. Sedan hör jag hoppets steg som kommer springandes från nedervåningen. Dörren slits upp och ljuset strålar in och allt mörker skingras… 

                                                  
                                                  
                                                  
                                             Hoppas ni tyckte om den tack för att du lyssnade...

Ja... vad ska man säga... Livet gungar på i takt med trummorna... Allt är lungt och skönt. Ingen kommer och stör, allt är lungt och skönt.

   Jag har kommit på en sak, att ensamheten ibland är det bästa sällskapet. Ensamheten dömmer mig inte, ensamheten är bara där och jag kan verkligen vara den jag är i ensamheten. Även fast jag har så underbara vänner som låter mig vara precis som jag är. Så är man ändå inte riktigt det ändå. Det är alltid någon känsla som man flyttar undan, och tar tag i senare för att inte behöva disskutera, och berätta om känslorna för alla. För dom skulle ändå aldrig förstå. Det är det som är så bra med ensamheten. Den förstår allt utan att jag behöver förklara eller argumentera. Ensamheten är en sann vänn, en vänn som inte blir ledsen om man inte vill ha med den att göra. Utan ensamheten bara finns där och väntar på en tills man behöver den som mest...

Tack för att du lyssnade...