....

Ja jag har inte klarat av att skriva nu för ja, frågan är väl mer vad jag har klarat av att göra... den 10 åkte vi med honom för att se, se om det var slutet på våran underbara saga eller om det var böjan på et nytt kapitel efter en fruktansvärd cliffhanger. Det tog max fem minuter efter att vi hade trätt in genom dörrarna till dödens hus, så var det bestämt att det var slutet för alltid för oss... Jag trodde att jag skulle  vara beredd på det här, för jag vet inte en dag de senadste två (månaderna) veckorna som jag inte har fällt en tår. Oron, ångesten, rädlsan, kärleken, fruktan, smärtan, längtan efter vardagen... Allt bara rasade samman och sönder, allt, jag bara föll in i något som jag aldrig tidigare har upplevt. Smärtan var, ja det finns inte ord. Jag fick en chans att säga hejdå och tacka för allt, men vem kan begära att man ska kunna  säga farväl och bara vända och gå?

  Det gick inte mina ben kunde inte bära mig därifrån jag ville inte lämna honom, ensam att möta det eviga mörkret. Jag ville inte! Jag kunde inte! Så som han såg på mig när jag stod där framför honom, han visste så väl vad som skulle hända, men med dom ögonen fast på dig kan du inte bara vända ryggen till och gå, lämna honom, det funkar inte så! Men så kom en av mina änglar och försökte hjälpa mig att ta ett sista farväl, att lämna honom där. Han skrek när jag vände ryggen till och gick, lämnade kvar honom där. Det var fruktansvärt jag såg på honom en sista gång sen var han borta, för alltid. Efter det  var det bara mörker... jag orkade ingenting,  bara att titta gjorde ont. Det jag kände dom första dagarna kan jag inte sätta ord på, inte här och nu iallafall. Men något värre har jag aldrig upplevt!

   Men mitt i allt det mörka så lyser mina änglar allt klarare, att bara få vara med dom bara kunna vara tyst och ha någon som håller om en hårt, så att man inte faller samman, splitras i små, små bitar pågrund av smärtan. Tack för att ni finns för utan er finns nog inte jag!

Så detta inlägg är till dig min älskling, jag älskar dig då, nu och föralltid...

   Jag hoppas du har det bättre där du är nu, utan smärtan och hinder för att vara den du är, en av dom mest underbara indevider jag har haft den ofantliga turen att träffa! Älskar dig Janco...