japp det var så mycket svårare att ta ett steg tillbaka  än vad jag trodde det skulle vara...allt precis allt jag kände och gick igenom förra hösten/vintern kom ikapp mig. Jag var bara tyst en hel kväll i deras sällskap för att inte ta plats eller såra någon. Men det gjorde så ont och allt gammalt kom springandes bakifrån och jag vart rädd! Rädd för att allt dte där skulle komma tillbaka, för jag vill inte ha det så jag vill inte! Det är den värsta tiden jag har haft i mitt liv... och när allt bara kom sådär springandes, jagandes efter mig för att återigen släpa ner mig i mörkret jag visste inte vad jag skulle göra jag var livrädd. Så jag bara reste mig upp och försökte fly undan det hela genom att fly fysiskt. Men att gå gick inte tillräckligt snabbt, så jag åkte det snabbaste jag kunde ut i mörkret och försökte komma bort, bort från allt det som gjorde ont och var skrämmande. Men det spelade ingen roll hur fort jag körde så fanns allting kvar. Allt som jag har velat döljt blandat med nytt, allt som jag var rädd skulle komma tillbaka. Jag är i vanliga fall grymt mörkrädd, men igår så körde jag ut på mörka ängar, på ensamma grusvägar, genom mörk skog och på ensliga vägar. Jag tänkte att jag skulle knna bli rädd för något annat och fokusera på att hålla mig i bakrunden. Men det funkade inte så jag var tvungen att känna allt dte jobbiga igen i super hög hstighet. Jag säger det igen jag var rädd och det gjorde ont det var fruktasnsvärt.  

    Men idag har jag funderat mer, jag orkar inte vara den som ska bry sig om alla andra hela tiden. Respektera vad dom känner, och skita i hur det får mig att må. Jag orkar inte längre! Jag är helt slut, jag försöker och försöker men det gör bara ont. Och jag klara inte av att må så piss som jag gjorde igen jag gör inte det. Så nu är det min tur att bry mig om miig själv! Jag tänker börja tänka på mig sjålv först jag tänker sätta mig i första hand (inte jämt såklart). För jag vill också må bra, jag vill inte ha ont och vara rädd, jag vill inte. Jag tänker inte!