Jag är en svag människa har jag kommit på eller så är jag en riktigt stor "cry baby". Jag fattar inte hur jag ska kunna klara av att någon dör utan att jag själv också skulle göra det. När att bara prata om att någon jag älskar otroligt högt, inte är garanterad sitt liv.

   Att jag kan få en panikattack och måsta låsa in mig i ett mörkt rum för att inte bryta ihop totalt, fast jag på sammagång vet att den jag älskar finns på andra sidan dörren levande, varm och levande i högsta grad. Hur ska jag då reagera när de liv jag älskar kommer att försvinna ett efter ett. Som en mysiga kväll med många  värmeljus som har värmt en hela kvällen, när då alla sakta börjar brinna ut tills du sitter där ensam i mörkret, hur kommer jag känna då? 

   Vad kommer hända med mig när jag finner mig själv sittande i det mörker som jag fruktar så mycket...