hej allesammans.

  Jag har äntligen bara två dagar kvar på min pissiga skola som jag nu har spenderat fyra år med att hata. Äntligen, äntligen är allt jag kan säga.

  Men på samma gång så börjar tårarna växa i mina ögon och sakta rulla vidare ner för mina kinder. Under mina år  på den här skolan har jag alltid haft världens underbaraste vänner vid min sida genom allt har dom funnits där alldeles nära allt jag behövt göra är att sträcka ut min hand så har någon fattat den. Men nu, nu när våra skolår tillsammans är över vad ska jag då göra? Jag vet att vi kommer hålla kontaktenmed varandra för ingen av oss vill  mista nån av de andra, men det kommer aldrig att vara på samma sätt som det är nu. Vi kommer aldrig ha det så att vi automatiskt träffas varje dag och gör varandras dagar underbara. Dom dagarna är förbi, jag önskar nu att jag hade tagit bättre hand om dem, men nej, nej här slängde vi bort ett helt halvår på att missförstå varandra! Gud vad jag ångrar det...

   Jag vill att det ska vara som det är nu jag vill att det alltid ska vara vi, även om världen inte funkar så, så vill jag det mer än något annat jag vill att vi ska ha det som nu tills... tills ja när vi inte vill det. Men nu är det bara så jobbigt att tänka på att jag inte kommer ha dom runt mig på samma sätt som jag alltid har haft.

   Och vad kommet hända om vi skulle tappa kontakten? Skulle jag klara mig då? Skulle jag klara mig utan mina änglar? Jag tror inte det jag tror verkligen inte det...

   Så det är med blandade känslor som jag lämnar den här tiden bakom mig på fredag. Men jag hoppas och vill, så det borde räcka, att vi får fortsätta att förgylla varandras vardag som vi gör nu.

  Jag älskar er Emma, Hannah och Bella...