Jag är jätte dålig på att skriva noveller, så jag tänkte att jag skulle träna lite så här kommer en, den handlar inte om mig. Tänk på när ni läser den att jag inte har skrivit en novell på över två år så... Kommentera gärna med tips och råd. Tack på förhand

Ensam i mörkret    

Morgonen var sen, om en morgon kan vara sen. men min morgon var sen. Jag hade legat uppe och gråtit tills det varken fanns något att gråta över kvar eller några tårar att gråta. Det var den femte natten jag gråtit mig till sömns.  Jag var helt klart långt, långt bort alldeles i min egen värld, en värld så mörk att ingen lampa kunde lysa upp den. I min nya värld där mörkret var herren som vi alla lydde. Det är nämligen inte bara jag som lever i denna mörka värld.   

    När jag väl tagit mig upp ur min oändliga säng, tog alla mina krafter slut, jag hade inte ätit på tre dagar, mörkret tillät oss inte alltid att äta. Det var bara en av reglerna som vi fick finna oss vid i mörkerland. Jag tog ett djupt andetag som smakade av nattens alla äventyr, men det stärkte mig ändå tillräckligt för att röra mig. Jag tog mig fram genom rummet som skimrade i ett dis av färger. Väl ute ur diset mötte jag ett av de största hindren på min bana ner till utgången. Mamma.

”Är du uppe? Det var ju trevligt” sade hon sådär jobbigt glatt. Nu är det dags att skärpa mig blinka fem gånger så att du ser pigg ut, och du får inte glömma att le, sa jag till mig själv.

”Japp, det är jag. Har du sovit gott?” Mamma log, hon hade så gått på det, allt var bra med Miranda, ingenting att oroa sig över.

”Jo tack jag har sovit väldigt bra, underbara drömmar. Kila ner och ät din frukost nu Miranda” Så vände hon sig om och travade iväg mot badrummet.

 ”Hahaha” tänkte jag att det ska vara så lätt att manipulera människor. Jag lutade mig mot den kalla stenväggen, och blundade, lät mörkret sluka mig.

”Idag kan du få äta Mira, det har du förtjänat” kom det viskandes ur mörkret. Mira, det var det var mitt namn i mörkerland. Min mage jublade, men nu var det hinder nummer två som spärrade min väg, trappan… Ett steg i taget, ett steg i taget, allt blev svart men jag fortsatte gå med hejarop från mörkret. Nere, en macka, en titt i spegeln, lite fix, ett rop, och sedan var jag äntligen ute ur lyckans jävla hus. 

    Nere i stan hittar jag min mörkervän i ett hörn, Koa, hon har väntat på mig ett tag nu men det gör inget säger hon, allt för mig. Jag ler och kramar henne hårt, hon kramar tillbaka så att det nästan gör ont. När hon släpper mig faller en tår från hennes vackra svartmålade ögon. Jag torkar bort den och allt är bra igen. Vi rör oss mot bussen som ska ta oss till den plats där det stora skådespeleriet äger rum. Men det är bara jag och Koa som vet att det är ett skådespeleri, alla andra är lika dumma som min mamma, och ser inte vad som verkligen är. Bara antar att allt är okej.  Koa har inte alltid varit hos mig, hon kom för två månader sedan, Första gången jag såg henne visste jag att hon var som jag.  Vi såg varandra samtidigt tror jag, och båda förstod då hur den andra hade det. Men det är bara jag och Koa, det är vi mot alla andra.   

    Väl på bussen sjunker jag ihop för att vila ett slag, men innan jag hinner falla undan, slår Camille och Sandra sig ner högljutt mittemot oss, och ger mig ett brutalt uppvaknande.

 ”Hej är ni på den här bussen till och med, vi trodde inte att ni skulle komma förens till lunch, typ.”

 Jag såg upp på Koa, hon svarade med ett litet leende som bara jag ser, hon svarade.

”Ja det är klart vi ville komma nu på morgonen. Vi ville ju inte missa när de där, vilka det än var, som skulle komma och göra något kom”  

Ett klingande skratt från Camilles och Sandras sida, vad Koa hade sagt var tydligen hysteriskt roligt. Jag fattar ingenting, men jag vet reglerna så jag hänger med i det hysteriska skrattet, så sitter vi där och skrattar tills vi gråter. Vissa glädjetårar medans andra gråter mörkrets tårar, blodfärgade tårar.  

    En dag i skolan kan i mitt fall jämföras med en dag i helvetet, med mörkret tjatandes i huvudet om att jag inte kan göra si eller så, att jag borde göra såhär.  Men när den är slut så är det bara samma sak igen förutom att jag och Koa inte behöver spela längre vi kan vara dem vi är, så långt som mörkret tillåter såklart…

    Jag vill gå och fika, min kropp skriker efter näring, den vet nämligen att den kan få det idag. Men Koa vill av någon outgrundlig andledning inte det, hon vill följa med Camille och Sandra hem. Hon säger att det är ju fredag. Jag hör vad hon säger fast långt borta, vill hon vara med någon från ljuset, vill hon fortsätta spela teater, när vi äntligen kan slappna av? Jag fattar ingenting! 

   Koa ler åt mig på ett omänskligt sätt, eller är det ett mänskligt leende på hennes läppar?

Jag blir rädd, är jag ensam nu? Jag ser frågande på henne, och jag får samma blick tillbaka. Det var mitt svar, jag är ensam nu Koa lever inte längre i mörkretsvärld.

”Jag tror jag går hem faktiskt, jag lovade mamma att hjälpa till med maten ikväll” Ljuger jag ihop lite snabbt.

”Vad synd, men, men vi ses väll något imorgon kanske?” Frustar Koa fram, och ler. Jag blir äcklad. Hon är precis som alla andar bara det att hon vet saker om mig som jag nu ångrar att jag avslöjat.  Efter att ha kramat alla vänder jag mig om, jag hinner bara några steg innan jag bryter ihop. Tårarna som borde vara slut faller nu, och jag kan inte stoppa dem. Jag börjar springa, jag vill ifrån rösterna i mitt huvud.

”Nu är det bara du kvar Mira, du vet vad som händer när man blir lämnad ensam i mörkret när ridåerna har fallit” Skrattar mörkret.

     Jag springer och springer, men mörkrets röst går inte att springa ifrån, den säger åt mig vad jag måste göra med mig själv när jag kommer hem.

”Om jag inte går hem då?” Frågar jag mörkret.

”Haha, det vet du att du kommer att göra, du är fast”. Jag vet att det han säger är sant, jag vet det, men vill inte inse det. Jag är ensam nu… 

    Inne i mitt mörka rum kan mörkret komma fram men det är bara jag som ser honom . Han ger mig massor med vassa vackra saker som kommer att hjälpa mig må bra igen. Vi har gjort det här förut jag och mörkret. Men inte med samma allvar, men nu är jag ensam så då ska allt gå ut över mig säger mörkret.

 ”Jag vill inte” Viskar jag fram.

”Det spelar ingen roll, allt är ditt fel gör det, din smutsiga lilla…” Jag blir rädd och gör som han vill, det gör ont i hela mig och det blir varmt och kladdigt.

”Igen” Skriker mörkret

”Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte” Viskar jag.   

”Allt kommer att bli bra om du bara gör det igen”

”Lovar du?”

”Jag lovar” Mörkret övertalar mig igen, och han gör det om och om igen. Jag skriker allt högre, mina tårar blandas med det varma kladdet. Jag vill inte tänker jag, jag vill till min mamma, jag vill vart som helst jag vill bara inte följa med mörkret. Mörkret skrattar åt mina patetiska försök att övervinna honom, han kan ju bara sluka allt. Men så vet jag vad jag måste göra, jag måste dra upp ridån, jag måste sluta spela, jag måste be om hjälp. Jag skriker, jag skriker så högt som jag aldrig vetat att jag kunde. Sedan hör jag hoppets steg som kommer springandes från nedervåningen. Dörren slits upp och ljuset strålar in och allt mörker skingras… 

                                                  
                                                  
                                                  
                                             Hoppas ni tyckte om den tack för att du lyssnade...

Ja... vad ska man säga... Livet gungar på i takt med trummorna... Allt är lungt och skönt. Ingen kommer och stör, allt är lungt och skönt.

   Jag har kommit på en sak, att ensamheten ibland är det bästa sällskapet. Ensamheten dömmer mig inte, ensamheten är bara där och jag kan verkligen vara den jag är i ensamheten. Även fast jag har så underbara vänner som låter mig vara precis som jag är. Så är man ändå inte riktigt det ändå. Det är alltid någon känsla som man flyttar undan, och tar tag i senare för att inte behöva disskutera, och berätta om känslorna för alla. För dom skulle ändå aldrig förstå. Det är det som är så bra med ensamheten. Den förstår allt utan att jag behöver förklara eller argumentera. Ensamheten är en sann vänn, en vänn som inte blir ledsen om man inte vill ha med den att göra. Utan ensamheten bara finns där och väntar på en tills man behöver den som mest...

Tack för att du lyssnade...