Jag vet inte hur jag lyckas!

    Jag har lurat hela min omgivning till att tro att jag mår hur bra som helst. Att jag inte alls lever under pressen att lyckas och att inte sjunka under ytan. Att få dö känns ibland som det perfekta slutet på detta mislyckade "liv". Jag lever inte ett liv jag spelar i en teater som spelar ett skådespel som handlar om ett liv. Ibland kan jag slita mig ifrån denna föreställning och faktiskt leva ett liv, men när jag väl står där och spelar min teater och publiken jublar funderar jag på: Är mitt riktiga liv ett skådespel och det jag ser som ett skådespel mitt riktiga liv?

   Men så får det inte vara, det bestämmer jag, jag måste ta kontrollen över mig själv. Jag måste sluta upp med allt detta skit snack som dock är sanningen. För att skapa mig det livet jag vill leva måste jag släppa det jag just nu lever i.

   Jag måste slita mig fri!  

   Jag måste börja om!

   Detta är början på något nytt, början på mitt nya liv!

Jag börjar långsamt fundera kan jag klara det?

   Är jag stark nog att klara det? 

Jag hör en röst inom mig som jag ofta hörde när jag var liten och rädd. Den ger mig genast värme, hopp och tro på mig själv. JAg känner mig lugn jag kan klara allt. Rösten viskar att allt komme rbli bra och jag tror den. Även om det är en lång väg att vandra och att jag kanske måste vandra den själv, gör det inte lättare. Men både jag och rösten är nu övertygade om att jag klarar det. Jag ska klara det!

    Jag vet att jag klarar det!  

Tack för att du lyssnade!