Hur kan det vara så att de man tror ska vara ens vänner helt plötsligt bara kan vända ryggen till?

 Och uppföra sig otrevligare än den suraste kassörskan på Ica! Jag fattar inte det. Vi går upp för trappen skrattandes, men när vi når toppen så är det som om att vi aldrig mötts..

 Ibland kan jag nästan säga att jag hatar dem, fast jag gör inte det egentligen. Det är deras uppförande i vissa situationer som jag hatar...

Jag älskar vilka dom är, men ibland känns det som att det aldrig syns vilka jag har fattat att de är längre, jag vet inte om det är nu allt är ett stor skådespeleri eller om det var förr det var det.

 Jag måste säga att jag är rädd för att det ska vara det senare alternativet. För annars vet jag inte om jag kommer klara av att umgås med dem mycket längre. Om det är så, så  suger det!

 Men på en och samma dag kan de få en att känna sig helt fantastisk, för att sedan känna att man inte ens är värd att leva i denna värld.

Det är det  som gör det svårt för mig att fortfarande umgås med dem. Men jag ska inte dra allla över en kam... Men i slutändan älskar jag dem otroligt mycket samtidigt som jag kan hata dem. Men hat och kärlek är väldigt nära varandra så...

Den dagen jag tänker på dem och inte känner något eller bryr mig, den dagen kommer jag veta att våran vänskap är slut, att en av de vackraste blommorna i världen har dött. Det kommer vara en dag av sorg. Så känns det nu, men den dagen kommer kanske inte den känslan att vara med mig.

Jag hoppas att vi kan rädda vår vänskap för yttligare nån månad för den betyder så mycket. Idag var jag nog väldigt arg därav mina känslor en annan dag kanske jag prisar dem, men idag har de inte förtjänat det!

Tack för att du lyssnade