Ja... vad ska man säga... Livet gungar på i takt med trummorna... Allt är lungt och skönt. Ingen kommer och stör, allt är lungt och skönt.

   Jag har kommit på en sak, att ensamheten ibland är det bästa sällskapet. Ensamheten dömmer mig inte, ensamheten är bara där och jag kan verkligen vara den jag är i ensamheten. Även fast jag har så underbara vänner som låter mig vara precis som jag är. Så är man ändå inte riktigt det ändå. Det är alltid någon känsla som man flyttar undan, och tar tag i senare för att inte behöva disskutera, och berätta om känslorna för alla. För dom skulle ändå aldrig förstå. Det är det som är så bra med ensamheten. Den förstår allt utan att jag behöver förklara eller argumentera. Ensamheten är en sann vänn, en vänn som inte blir ledsen om man inte vill ha med den att göra. Utan ensamheten bara finns där och väntar på en tills man behöver den som mest...

Tack för att du lyssnade...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I wanna scream I love you from the top of my lungs, but I am affraid that someonelse will here me! Fall out boy ...

vad gör jag när orken inte finns kvar? Vad gör jag när det som alltid har funnits att ta av helt plötsligt börjar ta slut? Jag vet inte vad jag ska göra jag orkar inget mer jag är helt slut! Snart kommer den, jag håller på att springa rakt in i den...

Det var ett tag sen nu men jag vet varför nu! Jag skriver bara här när jag mår dåligt, när jag behöver få hjälp att bearbeta något. För det är här jag finner den hjälpen! Jag är så glad för att jag har det här stället att skriva på det känns så under...

yess det här var ju kul eller inte alls...

"Be not afraid of greatness: some are born great, some achieve greatness, and some have greatness thrust upon 'em" ...