I wanna scream I love you from the top of my lugns 

but I'm affraidthat someonelse will hear me...

//fall out boy

hejsansvejsan...

   Den senaste tiden har jag inte skrivit något speciellt, det jag har skrivit har varken varit vad jag känt och tänkt. Det har bara varit massor med önskemål om vad hur jag vill att det ska vara (att man helt enkelt ska respektera varandra). Detta beror nog på att det inte finns något att skriva om...

    Det som händer i mitt liv nu kan jag  inte att sätta fingret på. Det händer massos med saker och jag tänker och känner massor men det är bara små grejor. Jag vet inte riktigt vilka ord jag skulle kunna andvända för att förmedla denna känsla. Det ända jag vet är att jag befinner mig i ett inte, någonstarns mittemellan två delar av mitt liv. I intet kan jag bara vara, jag behöver inte anstränga mig, men jag kan inte lata mig heller. Jag befinner mig någonstarns mitt i allt. Med allt menar jag mitt vanliga liv. Ett liv med känslor som kastas åt höger och vänster, och så fort jag kastat íväg dem har jag fått massor med nya känslor. Mitt liv kan nog samanfattas som en känsloladdad berg-och-dalbana... Jag måste bara få ta med en liten kul grej som slog mig när jag skrev förgående mening. Jag älskar berg-och-dalbanor, borde jag inte älska mitt liv då..? 

   När jag ställer den frågan inser jag att jag älskar mitt liv, det göt jag. Men alla dager är inte lika klara som denna, och det är dom dagarna jag måste passa mig för! 

tack för att du lyssmade

Hej jag vill bara säga att ni där ute som läser min blogg, som vet att jag inte vill att ni ska läsa den sluta med det! Snälla för det här är inte ett ställe att läsa om vad jag tycker om er. Här skriver jag hur jag känner just när jag skriver(och i den stunden försvinner allt annat, allt som varit, och allt jag vet). Jag tycker inte att ni ska ta åt er av det jag skriver, för vad jag än tar mig för att skriva om så ska ni veta. Att jag älskar er ofantligt, otroligt och omänskligt mycket! Ett liv utan er vore inte värt att leva. Utan er skulle jag inte leva. Så jag har er och två till att tacka för mitt liv. Så tack för till ni två gav mig livet, och tack till er som får mig att klösa och klänga mig fast vid det.

                                                  Så, tack....

Tack för att du lyssnade

Kan hon inte bara sluta upp med att trampa på mig! 

  Kan hon inte bara förstå att jag snart inte orkar längre!  Så fort jag mår lite sämmre eller riktigt bra,och hon mår antingen bra eller lite dåligt så måste hon trampa ner mig. Bara för att hon ska få  vara den som är bäst, smartast och mår bäst!

   Varför? Kan hon inte bara hjälpa mig? (Jag vet att jag låter som Hillary Duff i "Perfect man" men, men). För jag behöver henne så himla mycket. mycket mer än vad hon tror, och jag uppskttar henne mycket mer än hon verkar tro. Vilket gör mig lite ont för jag tycker att hon borde förstå hur mycket hon betyder... Så om du av någon konstig,bissarr och elak andledning läser det här så älskar jag dig och uppskattar dig mer än ord kan beskriva!

Tack för att du lyssnade....

Hur ska man veta vad som är rätt och fel, när ingen talar om för en vad som är rätt och fel.  Hur kan någon bli så arg när man gör något som dom tydligen anser är fel, men hur ska jag kunna veta vad den tycker är rätt eller fel? 

    Hur kan någon man älskar få en att känna sig som skit, och hur kan den personen inte ens märka vad den har gjort?

    Är det någon där ute som kan svara på detta, så snälla svara mig för jag vet inte vart jag ska vända mig längre.... 

Tack för att du lyssnade..

Jag vet inte hur jag lyckas!

    Jag har lurat hela min omgivning till att tro att jag mår hur bra som helst. Att jag inte alls lever under pressen att lyckas och att inte sjunka under ytan. Att få dö känns ibland som det perfekta slutet på detta mislyckade "liv". Jag lever inte ett liv jag spelar i en teater som spelar ett skådespel som handlar om ett liv. Ibland kan jag slita mig ifrån denna föreställning och faktiskt leva ett liv, men när jag väl står där och spelar min teater och publiken jublar funderar jag på: Är mitt riktiga liv ett skådespel och det jag ser som ett skådespel mitt riktiga liv?

   Men så får det inte vara, det bestämmer jag, jag måste ta kontrollen över mig själv. Jag måste sluta upp med allt detta skit snack som dock är sanningen. För att skapa mig det livet jag vill leva måste jag släppa det jag just nu lever i.

   Jag måste slita mig fri!  

   Jag måste börja om!

   Detta är början på något nytt, början på mitt nya liv!

Jag börjar långsamt fundera kan jag klara det?

   Är jag stark nog att klara det? 

Jag hör en röst inom mig som jag ofta hörde när jag var liten och rädd. Den ger mig genast värme, hopp och tro på mig själv. JAg känner mig lugn jag kan klara allt. Rösten viskar att allt komme rbli bra och jag tror den. Även om det är en lång väg att vandra och att jag kanske måste vandra den själv, gör det inte lättare. Men både jag och rösten är nu övertygade om att jag klarar det. Jag ska klara det!

    Jag vet att jag klarar det!  

Tack för att du lyssnade!

Detta inlägg dedikerar jag till mina fantastiska vänner! Utan er vet jag inte hur mitt liv hade sett ut, om det ens hade funnits ett liv att se på.

   Jag vet inte hur ni står ut med mig, jag vet inte hur ni klarar av att lyfta mig högt, högt upp. Hur ni räddar mig precis innan fallet. Det värsta är att jag tror inte ni vet hur mycket ni betyder för mig. Jag har nog heller aldrig insett hur mycket ni betyder för mig,. Att man ska tvingas inse sådana saker aldeles innan man ska skiljas åt tycker jag är en del  livets stora grymma ironi.

   Ni är det som håller mig flytande det är ni som räddar mig gång efter gång. Det är ni som håller mig vid liv. Jag hoppas av hela mitt hjärta att vi kan hålla kontakten när vi skiljs åt, för ni har kommit att betyda allt för mig! Lämna mig alltid för jag vet inte hur länge jag skulle klarar mig utan er..

     Så lämna mig aldrig ensam... snällla....

Tack för att du lyssnade 

Kill me fast

so I don't notic